Wednesday, June 7, 2017

Noveller! Är det något ni läser? (+ tävling!)



Noveller är ju en sådan där litterär form som man ofta hör "nu!! NU kommer det hända!!" om, när förlag och författare och kritiker och så vidare tror att genren ska få en uppsving. När Alice Munro vann Nobelpriset till exempel. Eller "nu" när 2010-talsmänniskorna tros inse att de har alldeles för lite tid över för romaner och istället borde gå över till de betydligt snabbare novellerna.

Men det verkar aldrig riktigt vilja sig. Samma sak på förlagssidan, åtminstone utifrån det man kan läsa i senaste numret av tidningen Skriva:  bara om det är en sensationell debutant, eller en stor författare, eller, åtminstone bara ibland.

Samtidigt finns det ju många antologier med kända författare, t.ex Gilla Böckers Het som kom för några år sedan, eller några av de översatta med bl.a. John Green. Och andra undantag (jag passar på att plugga lite här, för min kompis har skrivit en av novellerna i Bonnier Carlsens och Berättarministeriets nya antologi Stormiga känslor, skriven av tonåringar, läs den!).



Men hur känner ni? Läser ni noveller?
Jag kan tycka spontant att "de är så korta och snabba att läsa" ibland snarare är en nackdel i ett samhälle där allt ska gå så fort. Då måste man ju hela tiden PÅ NYTT sätta sig in i en berättelse och dess personer när man börjar en novell, jämfört med att plocka upp en roman med strax välbekanta karaktärer en snabbis här och där. För inledningen är oftast den jobbigaste delen att ta sig igenom.

Dessutom upplever jag det lite som att noveller kräver att man måste tänka mer, utifrån sättet de är skrivna. En novell väcker nästan alltid fler frågor än den besvarar då mycket hänger oskrivet, mellan raderna, och mycket fortsätter att hänga mystiskt öppet mot slutet. Underbart, men också lite krävande, jämfört med en roman där man hela tiden blir "matad" med berättelsen och förloppet.

Men det bästa med noveller enligt mig är nog hur de visar upp ett "akrobatiskt skrivande" med skrivsätt, bildspråk och tankevärldar som jag aldrig kunnat föreställa mig i förväg. De utmanar, och är ofta språkligt väldigt säregna och fantastiska. Med tydlig mersmak och genuint uppmuntrad eftertänksamhet.

Denna, samt bilden ovan, är lånade från Novellix hemsida.

I alla fall!
Anledningen till att jag går och tänker på noveller är att novellförlaget Novellix utlyst en stor novelltävling. Ni känner väl igen Novellix, med noveller utgivna en och en som små söta böcker med ursnygga omslag? Sista tävlingsdatum är 30:e juni och man kan vinna en utgiven novell, en bok på 40 st Novellix-noveller, eller en prenumeration.

Men för att kunna skriva en bra novell (eller åtminstone försöka) tjänar man ju på att läsa MASSVIS av noveller, för att lära känna formen bättre. Så jag har djupdykt (bildligt talat, den är faktiskt ganska liten ;)) i Uppsala Stadsbiblioteks Novellix-låda och gjort flera fina bekantskaper.

Och fått ganska stor lust att skriva något surrealistiskt... men det är väl något helt annat!
Mina favoriter hittills, som jag kan tipsa om, är nog Riikka Pulkkinens Ett köns bekännelser och Johanna Thydells Han tänkte på dem som färger. Ett icke-Novellix-tips är Tove Janssons noveller, som bland annat ges ut i en superfin samlingsutgåva av Modernista i år!

Har ni några bra tips åt mig? Någon novell som verkligen fastnat? Berätta gärna!

Tuesday, May 30, 2017

Swecon (Kontur) 2017!

Sisådär två dagar innan själva Swecon skulle börja upptäckte jag (via en kompis) att årets upplaga, Kontur, hölls i Uppsala. Med studentskivor och mera i samma veva hann jag inte gå mer än en dag, men vi prickade in lördagen med ett riktigt späckat schema och jag är verkligen supernöjd!


Programpunkten jag var mest taggad inför var förstås "Att skriva fantastik för barn och unga", som dessutom var öppen för allmänheten och inte bara con-deltagare. Medverkande var Anders Björkelid (Ondvinter), Christin Ljungqvist (Kaninhjärta och Vita Tigern), Mats Strandberg (Cirkeln), Sofia Falkenhem (illustratör, Monstret i natten tillsammans med Mats) och Henrik Fexeus (De förlorade, jag har inte läst något om honom men han är tydligen mentalist också vilket låter spännande).

Det var allt som allt en bra och rolig panel (även om jag önskat mer prat om skriv ;)) och författarna var så klart himla proffsiga. Allra roligast var nog att få lyssna på Christin Ljungqvist som ganska nyssens kom ut med sin Vita Tigern och vars blogg jag följt ett bra tag. 

Jag passade på att norpa åt mig (läs: köpa) ett ex av Vita Tigern och få det signerat nu när hon ändå var där. Himla fin bok är det trots allt!


Ibland dubblade alla intressanta programpunkter, och ibland var det lite lugnare så att man kunde gå och äta lunch/middag eller strosa runt i säljarrummen och titta på böcker mm utan ångest över att man missar något roligt. 

Programpunkterna vi gick på var:
  • "Vi" och "de": Konstruktionen av de Andra i Science Fiction (även om jag så här i efterhand kanske hellre prickat in "Russian Folklore and Fantasy" för att lyssna på Katherine Arden en gång till!)
  • Att skriva fantastik för barn och unga
  • Så gör vi för att få något skrivet!
  • Folklore, Fantasy and Retellings
  • Environmentalism and Speculative Fiction
  • Novellen och karaktärerna
  • Guests of Honor panel: On Worldbuilding


Överlag kan jag känna att ett ganska stort problem var låg kvalité på moderatorerna. Ofta kändes det som att de blev valda mer för sitt kunnande inom SF/Fantasy och desto mindre för deras talanger i att hålla diskussioner. 

Ett exempel var nog panelen "Environmentalism and Speculative Fiction". I beskrivningen handlade det om diskussion om environmentalism i sf/fantasy litteratur samtidigt som panelen "also discusses examples of eco-SF". Men helt ärligt blev det 35 min av rent boktipsande från panelens sida där alla frågor moderatorn ställde, i princip, handlade om "ja men den häääär grenen inom eco-SF då, har ni nåt exempel på deeeet?" eller att han själv försökte komma på namnet på egna exempel...

Sen ställde jag och en kompis varsin fråga i en annan riktning, för varken vi eller Christin Ljungqvist (som också var med och som var fantastisk!) verkade tycka det var särskilt givande. Varför slösa tid på det när man har tre författare att fråga saker om skrivande och idéer? Vad har man Google till liksom?!

Den bästa moderatorn jag fick chansen att lyssna på var Nahal Ghanbari (som var påläst, rolig, och i stort sett alltid styrde samtalet smidigt och bra).

"Så gör vi för att få något skrivet"-panelen

Bästa programpunkten var nog "Folklore, Fantasy and Retellings" med Siri Pettersen (Odinsbarn) och Katherine Arden (The Bear and the Nightingale, har inte läst men vill verkligen!!). Siri är OTROLIGT underhållande, speciellt tydligen i sällskap av amerikaner, haha. Jag lyssnade på henne i Guest of Honor-panelen också, men där spårade det nästan ur lite, vilket i och för sig var välkommet med tanke på att det började bli sent!

Diskussionen med Katherine Arden balanserade däremot jättefint mellan informativ och underhållande, så man fick massor av bra tips och intressanta tankar, kombinerat med magont ifrån skratt tack vare deras fantastiska kemi och villighet att bjuda på sig själva.


Siri Pettersen och Katherine Arden 


Swecon är då en primärt litterär konvention med fokus på science fiction och fantasy. Det är ju inte alls mina genrer direkt (med undantag för barn och ungdoms samt ung vuxen-litteraturen dårå), men helt ärligt var det jätteroligt ändå! Så om det visar sig att nästa Swecon arrangeras nära er, ta chansen och gå! Ett perfekt tillfälle att träffa författare (jag såg bl.a. Alex Haridi även om han inte deltog, och såg på instagram att Anna Ahlund var i krokarna, även om jag inte vet om hon var på själva Swecon).

Jag har aldrig varit på Bokmässan, så jag vet inte hur de jämställer sig publikmässigt, men jag kan tänka mig att Swecon har en mycket mer familjär och avslappnad känsla med lite mindre folk. Mer tillfälle att ställa frågor och kanske smyga fram och prata med folk alltså!

Sen den där "öppna famnen" som fantastik-fansen sägs ha, "där alla är välkomna" osv osv, vet jag inte riktigt om jag kände av till 100%. Jag kände väl kanske lite mer (i alla fall i vissa publikgrupper) att "alla som kan en massa om SF, framförallt klassiker är välkomna med öppna armar!". Men de är i alla fall trevliga, så kör på!


Friday, May 26, 2017

Lägret - Lena Ollmark

"När polisen kom hade Louisa inte gjort något motstånd. Det var som om hon ville bli inspärrad och bestraffad", sa Amanda. "Som om det på något sätt skulle skydda henne från det onda hon bar inom sig."
  Det blev alldeles tyst runt elden. 

Hannah har åkt på konfirmationsläger på gården Björknäs mitt ute i ingenstans. Hon tror visserligen inte på Gud och tycker att kristna verkar rätt tråkiga, men barndomskompisen Emil ska dit, och hon vill knyta kontakt med honom igen. Dessutom vill hon äntligen lära sig spela gitarr. Men ingenting blir riktigt som hon tänkt sig på lägret, där den främmande varma kristna gemenskapen tycks gömma en hel del mörker. Vad händer egentligen på Björknäs?

Omdöme: Det här är nog faktiskt mitt första möte med skräck i bokform (om inte Miss Peregrines hem för besynnerliga barn räknas) vilket helt klart var spännande! Kanske speciellt med tanke på att det här är en ungdomsbok för cirka 12+, som därmed balanserar mellan gränserna "läskigt" och "inte för läskigt". Kusligt, men kanske inte "du kommer sova med nattlampa och ändå drömma mardrömmar i flera veckor framöver"-skrämmande.

Det coolaste med skräck som genre är ju hur "monstren" och det okända kan användas som metaforer för saker som händer i samtiden, saker som skaver eller skrämmer. Jag var och lyssnade på Ollmark prata på en bokträff anordnad av några Stockholms förlag, och då pratade hon om att skräck är som en kontrollerad plats för barn och unga att möta rädsla och skrämmande saker på.

Även om man skulle kunna tro att Lägret diskuterar religiös extremism eller liknande, så är det inte alls fallet. Snarare är det en ganska realistisk bild av konfirmation och Svenska Kyrkan idag (så som jag upplevt det under konfirmationsläger med två olika församlingar); en plats som förespråkar gemenskap och tillit och inte ställer krav på den enskilda individens Gudstro. Det boken istället riktar in sig på är känslan av utanförskap, vilket jag tror är något många unga oroar sig för, och följder av kunskap och okunskap, när sanningen borde komma fram och inte.

Jag älskar just utanförskapstemat, för Hannah blir i själva verket verkligen insläppt i gruppen där alla är öppna och vänliga, men känner sig ändå utanför. Och jag har alltid älskat "ensam bland andra"-koncept, för de är så vanliga och realistiska.

Det enda jag egentligen kunde önska annorlunda är nog slutet. Jag tycker verkligen om epilogen och hur tråden med Jonatan (och Hannahs egen utveckling) löstes på ett bra sätt, men dessförinnan finns det en del jag tycker saknas. Det som verkligen var intressant med skräckdelen var trots allt egentligen en specifik karaktärs beteende, vilket inte alls blev utforskat i större omfattning efter "the big reveal". Kontrasten mellan skräcken och verkligheten, samt tråden med Emil, blev också väldigt abrupt avklippta - jag skulle ha velat se alla tre behandlade närmare. Men men!

Betyg: En mysrysig och snabbläst bok som passar bra att läsa innan man själv ska konfirmera sig om man är i den åldern, eller om man bara är sugen på ett skräckmysterium som får en att tänka och känna. Mer kuslig än läskig, men jag tror att det passar de flesta bra!

Lägret

Thursday, May 18, 2017

Lite upp och ner mitt i allt!

Maj månad 2017 har nog varit en utav mina mest stressiga (eller åtminstone mest innehållsrika) perioder någonsin. Det har varit tre final exams-veckor under vilka jag skrivit 13 prov som står för ca 70% av alla mina betyg för gymnasiet (STRESSIGT!) och också månaden då jag blev den första stipendiaten till Lars Gustafssons minne för unga skribenter - vilket har varit fantastiskt och ganska galet!

Bild: Cassandra Grönlund


Är man nyfiken på texter jag skrivit eller vill läsa en intervju med mig så finns det på VLT:s hemsida. Jag var i Västerås igår och tog emot stipendiet under en fantastisk kväll med trerätters middag då en skådespelerska läste upp min diktsvit live, vilket var bland det häftigaste jag varit med om. Det var dessutom samma dag som jag skrev mitt sista prov, så det blev verkligen ett rejält avslut på allt som snurrat den senaste tiden.

Annars börjar ju studenten närma sig med stormsteg och därefter ett sabbatsår. Men innan dess har jag två dagar på mig att läsa så många böcker jag hinner inför en bokträff i Stockholm anordnad av flera förlag, vilket ska bli jättetrevligt!

Nu blir det ju nämligen ett år av bloggande, skrivande och kanske jobb (vi får hålla tummarna!) - jag har ett berg av recensionsexemplar väntande som jag längtar efter att få börja beta av, och sen får vi se vad som händer!

Ett litet snabbt tips jag kan göra sådär i förbifarten är att kolla in Modernistas sommarkatalog: de ska bland annat ge ut två ursnygga samlingsvolymer av Tove Janssons noveller och romaner. Wow??

Ha en fin sommar allihop!

Saturday, April 1, 2017

The Drowning of Arthur Braxton - Caroline Smailes

That's when she sings again, louder this time. I stay very still, I can't move. 
  She stops. She stares at me. 
  "Why aren't you moving?" she asks.
  I don't speak.
  "Why aren't you drowning, like the others?" she asks.

Arthur är mobbad i skolan, har en frånvarande pappa, och är allmänt trött på livet. Men allt förändras när han kliver in i det stängda badhuset The Oracle och hittar en naken kvinna simmande i en av bassängerna. De magiska källorna som rinner igenom badhuset skyddar inte bara henne, utan en mängd udda figurer, däribland Delphina. Den vackraste person Arthur någonsin sett. Men under all magi i The Oracle gömmer sig också ett mörkt förflutet som hotar att komma upp till ytan.

Omdöme: Det bästa sättet att beskriva The Drowning of Arthur Braxton på är nog "udda och unik". Den har fått lite utav en kult-following i Storbrittanien och jag tror det är en sådan bok som antingen verkligen fascinerar, blir en storfavorit, eller som man helt enkelt inte förstår sig på.

Jag är kanske inte upp-över-öronen förälskad i boken, men den är verkligen speciell. Dels både hatar jag och älskar hur Smailes valt att berätta Arthurs delar av boken på genuin nordbrittisk engelska (med tillkommande slang, så som "maybes", "owt" och "nowt") och dels är jag ganska såld på den gåtfulla strukturen. Berättelsen är både formmässigt och innehållsmässigt ett mysterium och uppmuntrar under läsningens gång smått besatthet av att försöka ta reda på hur allt verkligen hänger ihop.

Ex: Vad betyder de små "missing people"-inslagen i början av alla Arthurs delar? Vem är egentligen Lauren? Vad har the flood för betydelse för storyn? Vilka personer representerar resten av elementen, utöver Arthur och Delphina? Vad betyder det? Och VART ÄR ALLT PÅ VÄG???!

Det är en modern, ärlig och närapå brutal uppväxtskildring full av magi, som växlar mellan förtrollande lätthet och ett mörker som påminner mig om gamla sagor. Vackert, men hotfullt. Det som verkligen fascinerade mig var hur Smailes hela tiden fick mig att undra vems historia det egentligen var hon berättade  och slutet är en perfekt blandning av en käftsmäll och ett happily ever after. (Ja, jag grät, jag erkänner).

Betyg: En av de mest innovativa och fängslande ung vuxen-böcker jag läst på länge, i all sin underlighet! Jag rekommenderar den verkligen till alla som vill prova något lite ovanligt, och som gillar böcker med trolska och mörka stämningar.

The Drowning of Arthur Braxton

Saturday, March 18, 2017

Döden i Skuggmyra - Elsie Petrén

"Jag har nu pratat med alla Harrys söner", sa Tobbe. "Tyvärr är det så att... Harry har... dött."
  "Va?!" utropade Selma och såg förtvivlad ut. "Varför då?"
  "Allt tyder på att han dog av ett ovanligt kraftigt epilepsianfall", sa Tobbe. "Han var ju dessutom åttio år..."

Det är sommarlov när Selma, Tim och Marvin hittar Selmas granne Harry avsvimmad i trädgården. De vuxna säger att Harry dött av ett epilepsianfall, men kompisarna är inte lika säkra... Varför har Harrys tre söner blivit så osams med både honom och varandra, och vad är det egentligen för pengar de snackar om? Kan Harry till och med ha blivit mördad?


Omdöme: Åh vilken positiv överraskning! Boken är riktad till mellanåldern (9 till 12 ungefär) och gav mig direkt samma känsla som de fantastiska deckarna jag själv läste i slukaråldern (Lasse-Maja, Laura Trenter, tvillingarna Petrini!).

Det som verkligen lyfter Döden i Skuggmyra är dynamiken mellan huvudpersonerna. Speciellt just rivaliteten och osäkerheten hos Tim och Marvin, som brottas med deras nya kompisformation som trio: Tim gillar inte att behöva dela Selma med någon och Marvin är rädd för att hamna utanför, nu när hans egen bästis är bortrest. Fast bäst av allt är nog coola Selma som bara kör på utan att tycka det är konstigt alls att de ska hänga alla tre.

Sedan var själva mysteriet precis så som man vill att det ska vara, kompisarna lyckas med nyfikenhet och list upptäcka skurkarna och det hela trappas upp till en superspännande upplösning. Jag kan avslöja att det innehåller en biljakt, en stentuff mormor, och en maffig sportbil. Plus ett par korkade poliser, så klart.

Betyg: Storrekommenderar verkligen den här deckaren för mellanåldern! Härligt kompisgäng, spännande mysterium och rejält bladvändartempo när storyn väl tar fart. Allt det man letar efter i en mysdeckare!

Döden i Skuggmyra

Sunday, February 26, 2017

Tre böcker jag är sugen på ur vårutgivningen

Tre svenska böcker jag är intresserad av ur vårutgivningen kommer ifrån tre författare vars bloggar jag följer! Två av tre ser härligt (somriga?) och kärleskssprängda ut. Den tredje har jag väntat på sen innan Christin ens fick kontrakt - för jag menar, svensk retropunk? Hur häftigt?!

 



Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck 
Saker inger ser av Anna Ahlund 
Vita tigern av Christin Ljungqvist 

Om Anna Ahlund-boken kan jag ju bara säga 1) jag älskar novellformatet! ska bli så spännande att se hur alla noveller hakar i varandra, och 2) jag älskar Uppsala-böcker! Så jag känner redan på mig att den kommer bli fantastisk.

Tuesday, February 21, 2017

Funderingar: Kronisk smärta & "Dödens märken" (Carve the Mark)

Veronica Roth kommer nu med första boken sen Divergent-serien: "Dödens märken", en fantasyberättelse i två delar.

Jag har inte hunnit läsa boken än (den står i bokhyllan och väntar!) men har smygläst lite recensioner på andras bokbloggar och Goodreads. En sak jag sett många reagera på, "omkring" boken, är Roths inställning till kronisk smärta.

I en intervju satt nämligen hon och intervjuaren och diskuterade karaktären Cyras "gift"; att ge, men också ha, smärta. (Sideline: tycker det börjar bli lite kliché i YA att kvinnliga huvudpersoner har kraften att ge andra smärta, men Roth kanske gör nåt nytt av det, vem vet).


Tre saker folk har reagerat på/tolkat utifrån intervjun:

  • Att Roth ser kronisk smärta som en "gift" eller gåva
  • Att huvudpersonen är "worthy of pain" tillsammans med andra karaktärer (?)
  • Att inspirationen är kronisk smärta, sedan Roth har vänner som lider av endometrios
Efter att ha läst intervjun väljer jag att lägga tonvikten på ordet tolkat. För även om jag förstås förstår att personer som lider av kronisk smärta upprörts väldigt av intervjun och det den tycks säga om kronisk smärta, tycker jag att den har blivit felaktigt läst.

1) När Roth säger att den kroniska smärtan är en gåva/"gift", så menar hon ju inte faktiskt att det är en fin present som huvudpersonen förärats med. Det bara råkar vara namnet på "superkrafter" i hennes fantasyvärld, vilket är logiskt med tanke på att de flesta andra personer inte har krafter som nödvändigtvis är negativa. Det blir därför snarare ironiskt för huvudpersonen att folk kallar det en gåva.

Problemet med det här tror jag ligger hos intervjuaren, som rätt ignorant säger:
 "Yeah. Well, I was struck by the - and maybe I'm getting carried away with the metaphor, but I - to me it meant that chronic pain I guess can be a gift. It makes us sensitive about the world despite our pain or because of it.
Med andra ord, att Roth bokstavligt menar att det är en gåva och att folk som lider av kronisk smärta ska vara tacksamma för hur det möjliggör extra känslighet för världen omkring en. Vilket HELT KLART är problematiskt, men ingenting Roth själv sagt?

Hon pratar istället om hur kronisk smärta kan ta över ens liv, hindra ens potential och att det kan vara fruktansvärt när ingen tar en på allvar. Vilket är något av en hyllning till vännerna som lider av endometrios, som många läkare inte ville ta på allvar.



2) Ordvalet "worthy of pain" är ju helt klart olyckligt, men också ofta taget ur kontext när man diskuterar intervjun. Citat är nämligen "why she thinks she is worthy of pain". Det är med andra ord Cyras eget resonemang, och en form av psykiskt självskadebeteende, att inbilla sig att man förtjänar smärtan som getts till en. 

Jag väljer att inte läsa det som att Roth säger att Cyra är "värdig" smärta som en sorts nobilitet, utan snarare som ett tecken på hur hon inte mår särskilt bra psykiskt.

3) Med tanke på ovanstående tycker jag faktiskt att det verkar som ett ganska vettigt sätt att försöka porträttera kronisk smärta i fantasymiljö? Men sen vet jag ju inte hur hon faktiskt utförde det hela i själva boken, så jag ska väl inte säga för mycket. Någon som läst och vet? 

Till skillnad från det som sagts om den rasistiska vinkeln och förstärkandet av stereotyper i romanen (vilket helt ärligt inte borde gå att rädda i min mening) så tycker jag att just det här dragits ur proportion. Jag ser det mer som ignorans från intervjuaren än Roth själv, på temat kronisk smärta. 

Vad tycker ni?

Saturday, February 18, 2017

The Princess Bride - William Goldman

Hello there," Inigo hollered when he could wait no more.
  The man in black glanced up and grunted.
  "I've been watching you."
  The man in black nodded.
  "Slow going," Inigo said.
  "Look, I don't mean to be rude," the man in black said finally, "but I'm rather busy just now, so try not to distract me."
  "I'm sorry," Inigo said.
  The man in black grunted again.
  "I don't suppose you could speed things up," Inigo said.
  "If you want to speed things up so much," the man in black said, clearly quite angry now, "you could lower a rope or a tree branch or find some other helpful thing to do.” 


Omdöme: Får man säga att det här är en "klassiker"? För det känns som en klassikerrecension, även om filmen kanske är kändare än boken. Och precis som jag älskar filmen finns det en hel del älsk med boken också, men det är lite blandat med fundersamheter också, så lika mycket fullträff är det kanske inte.

The Princess Bride är skriven som en "abridgment", en förkortad version av en fiktiv historisk roman med samma namn, som bara innehåller "the good bits". Det vill säga pirater, fäktning, jättar, bestar, eldträsk, tortyr och äkta kärlek. Inte så mycket drabbel om klänningar. Till förkortningen medföljer även författarens egna kommentarer samt tre olika förord, där författaren berättar om sitt (fiktiva) liv och hur det hör ihop med boken.


Jag vet inte hur man bäst ska lägga upp läsningen, men jag läste det första (tidsmässigt) förordet, sedan boken, sedan nästa förord, sedan det första och enda kapitlet Goldman var "juridiskt tillåten" att bifoga, och sedan det absolut sista förordet. Men nästa gång jag läser kommer jag nog göra en liten egen abridgment med bara de bästa bitarna: dvs skippa de två sista förorden. För det är själva huvudhistorien som är bäst, helt klart.

Det jag älskar med boken är hur den visar mer bakgrund till ens favoritkaraktärer. Speciellt Iñigo! Älskade hans bakgrundshistoria. Sen är tonen förstås fenomenal, Buttercup får en helt annan personlig utveckling, och början av historien (med Buttercup och Westley) är himla härlig.



Det jag är tveksam till är det lite sunkigt sexistiga perspektivet ibland, speciellt i Goldmans "egna" delar (eftersom det är fiktivt gissar jag att han gör sig själv till ett asshole med flit? den är ju dessutom skriven på 70-talet). Men även när det kommer till Buttercup och Westley, de ca 40 sidorna mellan bergsrullningen och slutet av the fire swamp-delen. Hon är självisk och bidrar med 0, medan han, av någon oförklarlig anledning, älskar henne ännu mer för det och arbetar ännu hårdare för att hjälpa och rädda henne osv osv.

Men å andra sidan räddar Goldman det sedan genom just Buttercups personliga utveckling, på ett sätt som faktiskt är bättre genomfört än i filmen. Och helt ärligt, älskar man filmen så går man verkligen miste om något ifall man inte sedan läser boken!

Betyg: Trots lite tveksammare partier så måste jag ju säga att det är en favorit ändå! En av höjdarna inom sarkastisk äventyrsfantasy som klarar av att driva med sig själv och genren, och gör det med bravur. Den illustrerade versionen är också galet fin!

The Princess Bride 

Monday, February 13, 2017

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Du ska ha svarta kläder. Det är en gammal säkerhetsåtgärd. 
  "En säkerhetsåtgärd?" 
  Om någonting går fel tas ditt block ifrån dig. Det har bara hänt en gång, men den kvinnan bar vita kläder och lyckades skriva vidare på dem. Konsekvenserna Svarta kläder är det som gäller. 

Alba tillhör en gammal värmländsk släkt av ordbrodöser. När hon fyller arton ska hon genomgå ett inträdesprov för att i sin tur få kraften, men något går snett, trots att provet egentligen bara är en formalitet. Nu skickas hon iväg till Stockholm medan släkten tar reda på vad som blockerar hennes kraft. Men tillsammans med sin handledare inser Alba att hemligheten är större än någon kunnat ana - och hon vet inte vem hon kan lita på.

Omdöme: Åh den är så förbaskat fin! Vill mest krama hela boken, känns det som. Jag gillar verkligen bakgrunden med den gamla värmländska släkten och dess traditioner, och hur Alba sedan tvingas ifrågasätta allting hon någonsin vetat när hon kommer därifrån och får mer (otäcka) perspektiv på saker och ting.

Boken är skriven som ett mysterium, där det finns både en hemlighet och ett hot att luska ut. Varför misslyckades Alba med provet? Vem är det som är så angelägen om att ändra på detta? Jag vill inte avslöja så mycket mer än att det blir en kamp mot klockan, och jag tyckte att Arvidsson gjorde det väldigt skickligt. Ledtrådarna är invävda hela vägen genom texten, leder än hit än dit, och man förstår alltid delarna, men aldrig helheten. På så sätt blir det inte förutsägbart sådär så att man stör sig på ledtrådar huvudpersonen missar, utan snarare spännande när man försöker pussla ihop allting.

Jag kan säga att jag var väldigt nära, alla bitarna fanns där vid slutet, men det var först i upplösningen som allt föll helt på plats. Och det är väl precis så man vill att böcker ska vara?

Sedan älskade jag verkligen personerna. Mormodern som kommunicerar genom lappar, fantastiska Lo och Klara som är riktiga powerkvinnor borta i Stockholm, de mystiska trillingsystrarna, de två personerna Alba hittar i sitt sökande efter svar... Allt föll så fint på plats i slutändan, det kändes verkligen som att det inte kunnat bli på något bättre sätt. Sen får jag väl erkänna att jag grät lite i epilogen? För det gjorde jag.

Betyg: En lågmäld fullträff, men fullträff likaså! Vet inte om det är något med Värmland vs. Stockholm (är halv värmlänning själv, men bor i Stockholm/Uppsalatrakten), det enkla men fina språket, eller användandet av ord och bilder i berättandet, men Ordbrodösen var verkligen den där sortens bok man bara vill gå tillbaka och bläddra i.

Ordbrodösen