Sunday, October 8, 2017

Fundering kring OLIKA förlag, Isporten-serien och diversifiering/mångfald

Jag har läst Jonna Berggrens Isporten-serie nu i oktober (recension kommer i veckan!) och har funderat lite kring OLIKA förlag och deras normkritiska och normkreativa koncept. De arbetar ju för jämställdhet och jämlikhet och försöker trotsa fördomar och stereotyper samt homogenitet i barn och ungdomslitteraturen.

Innan jag läste Spionen på spökskolan (som jag verkligen gillar!) och Isporten-böckerna har jag mest varit bekant med OLIKA:s böcker för yngre åldrar. De har många häftiga bilderböcker som genom text, karaktärsbygge och illustrationer verkar för mångfald och acceptans på det där självklara sättet - barnen i berättelserna bara är och det är inget konstigt med det, även om de inte följer samhällsnormer till punkt och pricka. Att barns kanske första möte med personer som är olika de själva (eller precis som de själva!) sker genom litteraturen på det sättet tycker jag känns tryggt och fint just för att det låter bli att värdera och därför är självklart accepterande.

Fantastiska Kroppens ABC, som föddes ur frågan "hur pratar man med 
små barn om mens?" är ett fint exempel på OLIKA:s normkreativa utgivning.

Men när det kommer till mellanåldern kan jag känna att jag kanske skulle vilja se lite mer av det där "normkreativa" arbetet, där litteraturen används för att bekämpa stereotyper och främja mångfald och acceptans. Ett förlag vars hela idé går ut på att sticka ut genom att genomgående lyfta fram de som annars inte får så mycket utrymme i offentligheten (i våras släppte de till exempel böcker om kvinnliga proffsfotbollsspelare som barn och en bok om Timmy Kent med Downs syndrom) tycker jag faktiskt bör ha något "annorlunda" som man kan sätta fingret på i sina böcker.

Men inte "bara för att". Jag kan tycka att det är jobbigt när man upplever att huvudpersonens bästa kompis är homosexuell "bara för att" till exempel, så att de blir en diversifieringspoäng snarare än en egen person med ett personligt djup. Och jag gillar kanske att Silas i Spionen på spökskolan har två mammor och det bara ÄR så, de är hans föräldrar som nämns ibland, men inte mer än så, för det är ju inget konstigt att ha två mammor. Men finns de där två mammorna egentligen där bara för att öka mångfalden lite?

OLIKA:s motivering kring Spionen på spökskolans styrkor


I fallet med Isporten tycker jag att det är intressant hur serien getts ut en gång tidigare av OLIKA förlag (och i första bokens fall, även författaren själv) men nu ges ut i en omarbetad version. Jag har inte läst originalversionen, så jag vet inte hur mycket som omarbetats, men en väldigt tydlig detalj är karaktärernas namn. Från Johanna, Mads och klassmorfar Ingvar har vi nu Jamila, Milo och klassmorfar Ismail.  

Jaha? kan jag tycka. Visst är det bra med mångfald i litteraturen där alla inte behöver vara vita och blonda och heta Kalle eller Lisa. Men att bara byta namn på karaktärerna utan att också ge dem tyngd i t.ex. kulturella skillnader i hemmiljön så att allt inte behöver kännas 100% svensson-svensson (ni vet den sortens familj som säger "nu ska vi äta thaimat!" när de gör wok utav en färdig FINDUS-grönsaksmix ungefär) känns mest billigt. Släpper man egentligen fram de här personerna och deras perspektiv i det offentliga rummet eller gör man sig bara en poäng av att "diversifiera" sin text?

Jag vill så klart inte ha en massa karaktärer som är överdrivet framställda, som bara äter aloo gobi och tvångsmässigt vinklar allting utifrån sin bakgrund som hindu/buddist eller whatever BARA FÖR ATT. Att be vita svenska cis-människor göra research för att skriva en karaktär trovärdigt och genuint snarare än att  faktiskt öka litterär mångfald genom att bjuda in författare med olika bakgrunder är ju också till viss del problematiskt, men det är ju en helt annan debatt.

Det jag skulle önska av Isporten-serien är att komma ifrån "bara för att"-känslan i diversifieringen, eller den där känslan av att "ja det här är ju normkreativt!" för saker som faktiskt är eller börjar bli vanliga inom b&u-litteraturen redan. 

Vi har massvis med exempel på ondskefullhet, mod och omsorg som finns hos både kvinnliga och manliga karaktärer i böcker. Faktiskt så mycket att det inte är något man aktivt lyfter fram särskilt ofta, det ska liksom vara så. Finnas en Voldemort och en Umbridge, en Katniss och en Percy Jackson. 

Att byta namn som Johanna, Mads och Ingvar mot Jamina, Milo och Ismail gör varken till eller från för mig. Varför har alla tre plötsligt bytt namn? Vad gör det för storyn? (Ingenting, tycker jag i det här fallet). I Spionen på spökskolan är Silas mammor latinas, och den delen av hans identitet tycker jag känns i texten. Den skyltas inte med, lyfts inte fram, värderas inte jämfört med eller över hans svenska identitet, men den finns där, i de små detaljerna. Det hade jag mycket hellre velat se i Isporten. Inget "bara för att". Fantasy i sig handlar mycket om att vara annorlunda, det är en del av vad som gör genren fantastisk (badum tshh!) men skyltar man med normkritik och normkreativitet vill jag gärna se ä n n u lite mer. Inte mer mångfald nödvändigtvis, utan ett mer genomtänkt och genuint genomförande. 

Blev en ganska lång fundering det här, men så är mångfald och diversifiering i b&u-litteraturen också ett stort och ibland knepigt ämne. Summan av kardemumman är väl att jag gillar OLIKA förlag men är lite tveksam till "normkreativitet!"s-skyltningen i 9-12 års-kategorin. Vad tycker ni? 

Sunday, October 1, 2017

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa

Monday, September 18, 2017

Det är försent att vilja hoppa av - Stephanie Tromly

"Det här är Bullet Times ställe", sa Digby. "Jag hittade det."
  "Jag visste att du styrde in oss på ett av dina uppdrag. Vänta. Är det här crackkvarten som männen i kostym skulle ha hyrt för att ha nånstans att låsa in Sally? Det var konstigt." Jag såg mig omkring. "Jag får inte direkt några läskiga vibbar här..."
  "Hör hur du låter", sa Digby. "Inget skrämmer väl dig?"

Nio månader har gått sen Digby lämnade stan och Zoe har nu fått det där "normala" livet hon drömde om. Två bästisar och en snygg pojkvän från fotbollslaget, kan det bli bättre? Men så kommer Digby tillbaka för att fortsätta utreda sin syster Sallys försvinnande och hela hennes värld vänds upp och ner igen.


Omdöme: Är så svag för den här serien! Den är så otroligt underhållande (snudd på Hollywood-känsla på det bästa sättet) med massor av action och väldigt egna karaktärer. Zoe och Digby har så bra kemi och deras relation är riktigt rolig att läsa om, särskilt delarna när de går varandra på nerverna. Älskar sådana där hat-älsk-relationer där man vet att båda verkligen finns där för varandra.

Språket är inte helt hundra vilket jag tyvärr tror beror på översättningen och möjligen sättet boken är skriven på. Det är väldigt mycket oneliners och "coola" repliker, vilket brukar göra sig väldigt bra på engelska... och rätt dåligt på svenska. Vi har liksom inte språk för det där coola riktigt? Man anar effekten i texten att det som sagts var dramatiskt/effektfullt/fräckt men istället för att uppleva det så själv sitter man och gissar hur det var skrivet på originalspråk.

Men inte ens stundtals styltigt språk kan få mig att ogilla "planet Digby" och det hindrade mig definitivt inte från att plöja boken i två sittningar. Jag blev väl kanske trött på Zoes dryga pojkvän (eller underhållen, det var dubbelsidigt) men jag ÄLSKAR de motvilliga och konstiga vänskapsrelationerna och sättet Zoe och Digby bara kastar sig in i allehanda faror på. Liksom illegala hembrännare, skumma miljardärer och råa knarklangare? Why not!!

Vissa trådar från första boken har fått en tydligare form nu i tvåan och väcker en hel del frågor inför nästa del i serien. Problemen som tidigare var "fristående" och något separerade från Zoe och Digby själva blir med ens mycket mer angelägna och personliga. Slutet på boken känns ungefär som ett öppet sår vilket bådar gott inför nästa del i serien.

Betyg: Ja!!! 100x om för fartfylld och underhållande ung vuxen/ungdomsserie med karaktärer som vågar vara lite konstiga och utstickande på gott och ont.

Det är försent att vilja hoppa av 

Tuesday, September 5, 2017

Saker ingen ser - Anna Ahlund

Johannes ser bort mot Karin Boye-tavlan och gör en liten teckning av hennes ansikte med några drag i nederkanten av pappret.
  "Kanske", säger han.
  Sebastian böjer sig fram och ser på hans skiss.
  "Så vem ska du kyssa i år?" säger han.
  Johannes ler och suger på piercingen han har i underläppen.  Han trycker pennudden lite hårdare mot pappret för att få till svärtan i Boyes hår.
  "Det är ditt nyårslöfte, inte mitt." 

Ett år är en lång tid för gymnasieelever, då nästan allt kan hända. Gänget på Byllis (och Linn och hennes bror Aron i utkanten) får kämpa med individuella förändringar och motgångar, men också uppleva himla, himla mycket fint.

Omdöme: Efter att ha blivit dunderförälskad i Du, bara och Anna Ahlunds instagram förra året är det nog inte så konstigt att Saker ingen ser varit en av de böcker jag sett mest fram emot i år. Det är liksom hångel, ungdomar, bortblåst heteronormativitet och så mycket pirrande tonårskänslor, i Uppsala (!!!).

Jag älskar konceptet och uppbyggnaden som gör att man får följa karaktärerna ett helt år på ett sätt som känns naturligt. Det finns ju alltid långa block av tråkighet i ens liv när inget särskilt händer men i "vanliga" böcker får man oftast inte den känslan. Karaktärerna är nästan för coola för att gå på toaletten, typ. I Saker ingen ser vet man att det händer massor mellan avsnitten, men man kan också gissa att det är vanligt tråkigt skolarbete/vardag/liv som man kanske inte saknar för mycket. Dessutom gör det att man får känna in karaktärerna mer för att se vad de fokuserar på i början av året jämfört med slutet av året.

Karaktärerna är förstås också det bästa med boken. De är många, ett helt kompisgäng plus två till, vilket kanske kan bli knepigt om man har svårt att hålla isär personer. Men jag gillar att de är så pass olika att man kan välja favoriter att hålla lite extra på och så pass mänskliga att man alltid hittar något att gilla. Att nästan alla är engagerade i något kreativt är också underbart (jag älskar att läsa om karaktärer som målar och fotograferar och spelar musik och läser! osv osv!) samt att det finns en och annan som inte gör det.

Samtidigt är Saker ingen ser inte riktigt lika mycket av en favorit som Du, bara. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför men för mig berodde det nog på två saker. För det första är det mycket hångel och sex (vilket Anna Ahlund skriver SÅ BRA) som jag ibland inte tycker fyller någon funktion utan finns "bara för att". Det driver liksom varken storyn eller karaktärsutveckling/relationer. Och sedan hade jag svårt för klimax-delen i Johannes och Yodits historia, jag tycker att Johannes situation och tillstånd blev utnyttjat för dramatik på ett sätt som skavde lite för ett så pass allvarligt ämne. Men hanteringen efteråt var väldigt fin så det blev väl plus/minus noll.

Betyg: Älskar man att verkligen grotta ner sig i ett gäng och deras värld (i detta fall estetgymnasiet Byllis!) så storrekommenderar jag Saker ingen ser. Samma sak om man gillar att läsa om hångel, kärlek, identitet, queera personer i en bok med den där "bara nååååågra sidor till!"-känslan.

Saker ingen ser

Friday, August 25, 2017

Jorden vaknar - Madeleine Bäck

Men Krister ser ingen reaktion. Gunhild ligger där hon ligger. Alldeles slapp.
  "Fan också. Fan, fan, fan, fan, fan!" Beata sjunker ner på golvet intill Krister. Hennes ansikte är blankt av tårar. Rösten skakig och tunn. "Vad ska vi göra? Jag vet inte vad vi ska göra. Jag vet inte vad vi..." Hennes röst dör bort i snyftningar. 

Krister och Beata försöker återhämta sig från otäckheterna när vandrarna vaknar. Men båda bär på en naggande oro - är vandrarna verkligen borta för gott? I Hofors försöker Viktor göra upp med sin känsla av värdelöshet utan stenens krafter. Och han är beredd att göra vad som helst för att få dem tillbaka.


Omdöme: Det här är andra boken i skräcktrilogin om bruksmagi och vandrarväsen i Gästrikland. Och de är ju så galet snygga! Älskar omslagen, älskar de färgade sidkanterna som matchar omslaget, älskar landskapsbilderna precis innanför pärmarna... formgivningen är en dröm! Ångrar verkligen att jag bara har den första som pocket.

Förra boken slutade inte riktigt med en cliffhanger utan snarare lågmält. (SPOILERS, alltså.) Förutom en vag obehagskänsla i magen skulle man lika gärna kunnat tro att världen var räddad och faran över men så är inte fallet. Och nu när man är med på noterna direkt är hotet mer påtagligt och faktiskt otäckare.

Helhetsintrycket är ungefär som efter förra boken: jag gillar verkligen Bäcks Gästrikland, gillar trådarna som vävs mellan de olika personerna, hur intrigen uppenbarar sig bit för bit, och ja, jag börjar till och med gilla språket (trots att det är väldigt rått). Bäcks vandrare, och speciellt en fasansfull grej Beata hittar i ett badkar, är så otroligt äckliga och bra beskrivna. Ibland blir det lite mycket springa runt och förbereda för världens ände, men slutet var starkt, speciellt med tanke på ett överraskande dödsfall.

Betyg: Stämningsfull "äckelskräck" i svensk bruksmiljö där nutid möter historia och folktro. Relationerna börjar bli riktigt finmejslade och jag vågar knappt fundera på vad karaktärerna kan tänkas stå inför i nästa bok. Vilken riktning den än tar sig har jag en känsla av att det kommer bli riktigt rått, äckligt och tufft. Gillar!

Jorden vaknar

Friday, August 18, 2017

Book Haul: Augusti 2017

För några dagar sen satt jag och slökollade Instagram och såg att Anna Ahlund pysslade ihop paket med Saker ingen ser till bokbloggare och tänkte *hoppas, hoppas, hoppas!* att ett av de paketen hamnar hos mig. Och vad hittade jag i brevlådan i går om inte just ett guldglittrigt paket med en av årets mest efterlängtade böcker?!

Med i paketet var en klubba, en lapp med en Boye-quote och en tepåse! Från instragram vet jag att det har med olika karaktärer att göra och jag älskar verkligen sådana detaljer. 

Jag har läst sisådär hundra sidor änsålänge (även om recensionsdag inte är förrän 2 september även om släppdatum var igår, buhu) och det är både häftigt och konstigt att läsa något som utspelar sig i ens egen miljö? För allt är verkligen PRECIS som i verkligheten förutom att Ahlunds egna skola, Sibylla Allmänestetiska Läroverk, Byllis, finns sida vid sida med t.ex. min skola, Katte.

När jag läste Du, bara var bombsäker på att Frank gick på just Katte. Och nu finns föräldrar som är katedralister, spännande nyårskyssar med katedralister (förvånar mig inte ett dugg att en katteelev hittat på att hon ska kyssa främlingar varje nyår).


Och jag får en väldigt udda känsla av att jag lika gärna kunnat finnas i "kulisserna" för allt som händer? Uppsala-andan är fångad så väl att det känns som om det kanske går runt en del av mina klasskompisar där i bakgrunden.


För att undvika en 40 sidor lång utläggning om Anna Ahlund och Uppsala och ÅÅH VAD JAG TYCKER OM DE HÄR BÖCKERNA!! kan jag ju avsluta med att tipsa om hennes instagram: där får man se härliga sneakpeaks på skrivprocessen, fler muminkoppar än man trodde fanns (nästan i alla fall) och en massa pyssel. Bland annat.


Sist men inte minst, en väldigt rörig bild (jag tänker inte ALLS visuellt, så de flesta okej bilder i book hauls är ett mirakel) på mina två senaste köp: Låt den rätte komma in och den första Outlander-boken.

Ajvide Lindqvist har jag inte läst tidigare men hans böcker har getts ut i "nya" (jag är lite efter, haha) pocketutgåvor med så otroligt fina omslag, som dessutom är billiga, så jag slog till. Och jag gillade verkligen den här, så jag ska nog köpa hem någon av hans andra också inom kort. Någon rekommendation?

Outlander köpte jag pga gillade verkligen serien men jag har för dåligt tålamod för att sitta still och titta mig igenom hela (speciellt med en massa blodiga inälvs- och våldtäktsscener) så jag tänkte se om det blir bättre i bokform, för jag vill veta vart allt tar vägen!

Sunday, August 13, 2017

Korta eller långa inlägg?

Jag har funderat en hel del över det här med läsvänliga inlägg på bloggar. Rent generellt kan jag ju känna att en kort och luftig text ofta är mer inbjudande att läsa på en skärm än långa och tradiga (den sorten som aldrig tycks ta slut). Då kanske man bara skummar igenom det mest intressanta.

Så jag brukar tänka "FÖRSÖK skriv kort i alla fall!", särskilt när jag skriver recensioner. Men samtidigt vill jag ju att alla mina tankar/åsikter ska komma fram, så det blir lite nyans och substans i recensionen mer än "jag gillar!". Det är en ganska svår balansgång. Oftast blir det långt ändå.

Hur känner ni? Vad föredrar ni att läsa/skriva?



Bjuder på en bild av Häggvikseken! Lite trolsk, va? 
Den har ett hålrum i stammen, stort nog för fem personer att stå i samtidigt.
Skyddade bra mot regn ;) 

Monday, July 31, 2017

Du känner mig så väl - David Levithan & Nina LaCour

Marks panik avtar och övergår i lättnad. Han suckar och drar med handen över ansiktet. När han tittar på mig igen är han beredd att lyssna.
  "Kan vi bli vänner?" frågar jag.
  Han lägger huvudet på sned.
  "Ursäkta?" 

Pridefestivalen drar in över San Fransisco den nästsista veckan av High School. Det blir en chans för Mark och Ryan att få vara sig själva utan att gömma sig, och en chans för Katie att äntligen träffa drömtjejen Violet. Men det är sällan saker och ting blir som man tänkt sig.

Mark och Katie kände inte varandra innan veckans början - men snart kan de knappt föreställa sig ett liv där de inte var vänner.


Omdöme: Jag kan bara börja med att säga att Levithans bok Nick & Norah's Infinite Playlist (med Rachel Cohn) är en av mina favoritböcker som hängt med ett tag. Så nu när han parat ihop sig med en annan författare jag verkligen tyckt om, och kört med samma koncept av alternerande kapitelberättare, var jag redo för att bli helt såld.

Men även om Du känner mig så väl är bra (för det är den, med vuxenblivande och vänskap och kärlek och allt!) så är det ingen fullträff. Ibland kommer Nick & Norah känslan in, den där bubbliga och typiskt tonåriga, och beskrivningarna av Pride-stämningen är fantastiska. Men samtidigt tyckte jag att själva berättandet var lite för konstruerat, det blev ingen berättelse man helt och fullt klev in i.

Hade det varit en film hade jag nog garvat över en del spänningsskapande moment, som hemlighetsmakeriet kring "den magiska festen". Mark och Katie gör en pakt att inte berätta för någon vad som hände så länge ingen frågar direkt. På så vis får inte läsaren heller veta vad som hänt, med undantag för beskrivningen av en Instagrambild som spridit sig. Men sen så återberättar de festen för varandra några dagar senare, som om de helt glömt bort vad som hänt, och det kändes lite billigt.

Likaså blev jag irriterad på Katies definierande karaktärsdrag: hennes tendens att fly från jobbiga situationer. Det blev liksom väldigt tydligt en plot-device som mest fanns till för att röra till allting och skapa möjlighet för karaktärsutveckling. På sätt och vis tycker jag det blir lite nedlåtande mot människor som faktiskt lider av ångest, för Katie beter sig själviskt och meddelar ingen om att hon inte klarar av situationen ens via sms, utan lämnar dem bara i sticket, gång på gång.

Men tillbaka till plussidan! Drivet är väldigt bra, och trots genomförandet så gillar jag verkligen hur Levithan och LaCour kan bygga upp stämningen inför den magiska festen och pride i allmänhet. Boken har många fina stunder och samtal och den handlar ju om en väldigt rörig tid i livet, vuxenblivande. Alla karaktärer, utom föräldrarna, hade dessutom någon form av hbtq+-tillhörighet!

Betyg: All in all en väldigt fin bok! Levithan och LaCour slätar inte över svårigheterna med att vara queer, men visar samtidigt hur stort och underbart livet och kärleken kan vara. Tröstande och exalterande på samma gång.

Du känner mig så väl

Thursday, July 27, 2017

Klappsnapparna och skoltjuven - Per Simonsson & Stefan Roos

- Vad är det här för ställe? viskade jag.
- Berätta inte för Madame. Men du har traskat rätt in i en räknekvarn.
- En räknekvarn? Vad är det?
- En skola. Det där är en skola, Charlie. 

Charlie vill börja i skolan med alla de andra barnen. Men det vill inte Madame Bovén eller Kurre. Klappsnapparna hör inte hemma i skolan, utan lär sig att tjuva på egen hand. Så vad gör Charlie? Jo, börjar skolan förstås! I smyg.

Omdöme: Ja, nu blir det en liten helomvändning mitt i sommaren med en vinterbok istället för strandbok. Jag längtar inte direkt tillbaka till vintern, men boken var mysig att läsa ändå!

Klappsnapparna och skoltjuven är fjärde boken i en serie inspirerad av julkalendern (och filmen) Tjuvarnas jul. Den passar med andra ord perfekt för alla de som gillade tv-versionen av Charlie och Klappsnapparnas äventyr. Den fångar dessutom den där tidskänslan perfekt med de fina illustrationerna och det lyxiga formatet (boken luktar svagt av krita, vilket jag älskar).

Med just den här boken har jag en känsla av att serien tar en ny vändning, där Charlie får möta andra perspektiv än just tjuvarnas. Är det verkligen rätt att stjäla, så länge de man stjäl från är rikare än man själv? Det blir intressant att se vad skolan kommer innebära för Charlie i fortsättningen, men jag vågar nog lita på att hon kommer fortsätta med sina roliga upptåg oavsett!

Betyg: En lättläst kapitelbok (typ LasseMajas svårighetsgrad med mycket luft) med superfina och roliga illustrationer av Lars Rudebjer. Charlie är en otroligt charmig huvudperson och hela konceptet med klappsnappare och svarthjälmar är så spännande i sig självt. Rekommenderas både som högläsningsbok och (kanske framförallt) en första "läsa själv"-bok!

Klappsnapparna och skoltjuven

Monday, July 24, 2017

Vattnet drar - Madeleine Bäck

"Stenen." Viktor bryr sig inte om att han avbryter. "Visst. Jag tar ner madonnan. Men först stenen."
  Calle ler, men inte med ögonen.
  "Annars vadå?" säger han. "Dödar du oss alla, eller?"
  "Jag kan inte svara på det."

Allt börjar med stenen Viktor hittar under inbrottet i Ovansjö kyrka. Den som är varm och len i hans hand, som viskar saker till honom om kraft och styrka. Saker och ting vaknar till liv i Gästrikland, och ställer till det för dem som bor där. Viktor och hans gäng. Beata och hennes bästa kompis Celia. Krister och Tjäder på deras respektive jobb. Naturen är onaturligt skakad ur balans.


Omdöme: Det här är nog mitt allra första möte med skräck i bokform tror jag. Spontant trodde jag inte att det skulle vara min genre, men Vattnet drar tycker jag faktiskt verkligen om. "It grows on you" (eller i alla fall mig), sakta men säkert.

Början var helt ärligt ganska seg, eftersom det är tre/fyra perspektiv som introduceras i rask följd. Man får ingen riktig kontext kring hur de hänger ihop, vilket gjorde boken i helhet svår att greppa. MEN med det sagt tycker jag också att de många perspektiven och bristen på information var något av det bästa med boken. Det var väldigt svårt att veta vart berättelsen skulle ta vägen eller vilken roll de olika personerna hade.

Gillar man att tänka och pussla mycket när man läser tycker jag Vattnet drar är perfekt, så den är nog inget för de som gillar att bara dras med och få allt förklarat i realtid. Men jag älskar verkligen känslan när allt faller på plats och man verkligen ser hur alla trådarna tillsammans bildar en väv genom berättelsen.

Mitt enda frågetecken är nog kring huruvida det egentligen borde vara en ung vuxen-bok. Många av perspektiven är nämligen vuxna, och de yngsta karaktärerna är ca 22 år gamla. Vad jag läst i vissa recensioner är att yngre personer haft lite svårt att identifiera sig med dem, och jag tycker också att boken känns lite "vuxen". På skräcksidan är det mer groteskt (med många fantastiskt äckliga och unika detaljer!) än direkt läskigt, vilket jag uppskattar, och väldigt bundet till Sverige och svensk natur, kultur och historia.

Betyg: Är man skräckfan (eller sån som gillar mörkare fantasy) och gillar böcker som kräver en del tankekraft av läsaren så rekommenderar jag definitivt Vattnet drar! Tonen är väldigt rå, vilket kan ta ett tag att vänja sig vid, men passar Bäcks Gästrikland som handen i handsken.